morning ( 12.02)
Nu sitter jag här. I lägenheten jag kallar hem. Den är väl okej, stor och fin. Men jag saknar mitt hus. Jag saknar poolen.
Jag saknar området och folket. Och jag saknar alla minnen jag har därifrån, under min uppväxt.
Jag har kollat igenom mina inlägg, och jag låter typ deppig när jag skriver. Jag antar att bloggen inte riktigt visar vem jag är som person. Jag är oftast väääldigt glad och galen. Fnissig och utåtriktad. Men jag har svårt att prata om känslor. jag kan knappt ringa min bästa kompis och gråta, söka tröst liksom. Eftersom jag inte kan visa mig svag inför människor. Så bloggen får helt enkelt agera axel jag kan gråta mot. lätta på tyngden typ.
Jag hade en bästa vän. Vi var alltid med varandra. Vi ärfortdarande vänner, men det är lite stelt och konstigt. Allt because of her boyfriend. Hate Him.
Jag vill kunna tal ut om det. men hon är lite som jag att hon bara skrattar när folk frågar henne hur hon mår, om man verkar ledsen. rädd för att visa sig vag, visa känslor. Men hon har det ganska jobbigt hemma just nu. Och hon litade verkligen på mig och kunde verkligen ringa mig och be mig komma hem till henne och prata. Jag bara satt och lyssnade och ställde frågor så hon fick prata av sig. Jag saknar henne. Min bästa vän.
